Fel fokus

Malte är helt förtjusande liten katt, åtminstone för det mesta. Övriga katter håller nog inte riktigt med om detta, särskilt inte när han är på bushumör och jagar dem över halva huset. Malte gillar den här leken men det är han ensam om, "kompisarna" sätter sig i säkerhet så fort det bara går.

Han får andra ryck också då behovet av ömhet är enormt, då står han bara och trampar och det darrar i den yviga svansen. Vid dessa tillfällen går han faktiskt "fot" men hans sätt att gå fot är att gå framför och emellan fötterna, en vacker dag kommer någon av oss att råka illa ut. Antingen får han en oavsiktlig spark eller så tappar en människa balasen och stupar rakt i golvet.

Varken jag eller mannen lyckas ta några bra kort på denna helsvarta och långhåriga katt, fokus blir alltid fel... Och han har inte äggovala ögon, han står bara inte still framför en kamera med för lång slutartid (tror jag).

Ett skarpare kort men inte framträder han speciellt bra här heller, blir mest bara mörker.

På återseende - nu har jag installerat Google Chrome så nu kan jag lägga in bilder igen utan att be om hjälp!

Att köpa sig lycka

Nej, inte kan man köpa sig till lycka men lite nytta gör det allt så här mitt i vintern när tillvaron känns lite seg och enahanda.

Det här örngottet med handknypplad spets och vackert broderat monogram gjorde mig faktiskt riktigt lycklig och det ruinerade mig inte direkt, 5 kr för allt arbete som ligger bakom... Men å andra sidan får det leva vidare och komma till användning. Kanske som en dekorativ kudde på den vita bänken/soffan jag fixade till och som ska stå på altanen. Kanske den passar i hängmattan under äppelträden eller kanske någon helt annanstans.

Det fina med loppisfynd är att de ofta utmanar fantasin och skaparlusten. Helt plötsligt faller ögonen på någon pryl som man gillar utan att egentligen behöva den och helt plötsligt, efter en tid, finns plötsligt anvädningsområdet där!

Den här burken är ett typiskt exempel på "Jag-behöver-den-inte-alls-pryl". Inhandlades strax före jul och fick stå under granen, fylld med julgranskulor. Nu står den i hallen med en lärkkvist, får se vad den får för uppgift till våren. Hur som helst, den gör mig också lite lycklig.

Lycklig, eller i alla fall, glad blev jag när jag hittade de här gamla vackra ljushållarna. Visserligen efter jul men nu finns de här, klara att pyntas med nästa gång. Och varför vänta? Ljus passar ju året runt!

Tid till förfogande

Tid känns ofta som en bristvara för de flesta av oss men vad gör man när situationen är den omvända? Funderar på om jag ska försöka mig på det här med att klättra på väggarna eller något i den stilen men risken är stor att både jag och huset får otrevliga men.

Semester och går här hemma utan att veta vad jag ska göra av all ledig tid. Julen är så gott som nedpackad i sina lådor men den lever ändå kvar som en skugga eftersom jag inte är redo för några stordåd när det gäller hemmet eller något annat heller för den delen.

Trädgården ligger ödslig, fuktig och grågrön, inget att göra där. Frysen är fortfarande fylld med bullar, ingen idé att baka fler. Granen står, än så länge, grön och grann och åker tidigast ut på söndag, ingen idé att städa. Jag befinner mig helt enkelt i ett mellanläge som känns lite konstigt.

Har försökt med både spark i baken och hotat mig själv med smäll av mattpiskaren men inget sätter fart varken på ambition eller inspiration...

Sent i går kväll (omvänd dygnsrytm) fick jag dock en släng av inspiration och bakade en sats med mandelskorpor som är poppis här i familjen.

Den här dagen fortsätter jag att skrota runt, löser sudoku på löpande band, slänger ut de sista hyacinterna och suckar lite uppgivet.

Lilla julgrisen ska ner i en låda och slumra så sött till nästa jul och jag tycker allt att han verkar ganska nöjd med det.

På måndag börjar vardagen igen med en klockradio som väcker mig otäckt tidigt och då vet jag att jag ändå kommer att sakna de här lata och kravlösa dagarna. Kanske är det precis detta som behövs -  lite tid att ha småtråkigt på.

Vill inte vara med på bild

Har ju redan beklagat mig över att jag inte är någon duktig fotograf och inte lär jag bli bättre eftersom mitt tålamod med tekniska prylar är näst intill obefintligt.

Gjorde dock ett tappert försök härom dagen att leka naturfotograf med målet inställt på våra bevingade vänner som kalasade på solrosfrön, hampfrön, osaltade jordnötter och talgbollar i vår fläder. Lyckan var total när jag såg att Leif satt och pickade i sig jordnötter. Just då var jag inomhus men snabbt som blixten hämtade jag kamera, slängde på mig jackan och sonens plastsandaler som låg lägligt till i hallen. Allt riggat och klart men Leif ville inte vara med, han flög, så där retfullt, iväg precis lagom när jag hade fingert på avtryckaren. Har full förståelse för att stackars Kalle blir arg som ett bi varje julafton när han försöker föreviga de där flygande rackarna som inte låter sig regisseras.

Jag får väl presentera Leif med en lånad bild och just så här ser han ut.

Leif är en Större hackspett och varje vinter dyker han upp bland fågelmaten och hackar i sig jordnötter för glatta livet. Han är en stilig herre med klarröda fläckar på huvud och mage. Kanske såg jag dubbelt men tyckte allt att han  hade en kompis med på lunchen.

Övriga bilder på Gråsparv, Talgoxe, Blåmes och Koltrast är dumpade, vartenda ett och jag inser att jag är bättre på att göra andra saker än att vara fågelfotograf.

Juldagen

Juldagen är redan här och livet lunkar på i ett makligt tempo. Inga krav, inga måsten, en dag när det är helt ok att bara vara, kanske mysigaste dagen på hela julen.

Julafton var också ganska lugn, vi firar den alltid här hemma hos oss och det är sannerligen inte ett stort kalas fullt med folk. Varken jag eller mannen har några syskon och både min och hans pappa är döda men det blir jul ändå och vi gör allt det där som hör till. Äter julmat, fikar, kollar på Kalle Anka och öppnar julklappar. Många gånger har jag saknat den där stora familjen, det stora julkalaset med syskon, kusiner, föräldrar, fastrar och mostrar och barn i alla åldrar men å andra sidan har vi faktiskt en fin familj att fira med, långt ifrån alla har just det.

Alla i familjen tänker inte ta det lugnt, är man 18 år så är juldagen en dag då man träffar kompisarna och går ut på krogen så framåt kvällen kommer det att ramla in ett 10-tal grabbar varav någon även ska bli våran nattgäst. Jag kommer själv ihåg hur kul den här dagen var men mina föräldrar tyckte inte alls att det var en passande dag att gå ut att roa sig på och öppna affärer var nästa lika illa.

Eftersom jag inte längre är tonåring tänker jag fortsätta resten av dagen med att ta det lugnt. I stil med tjuren Ferdinand, sätter jag mig i vardagsrummet, luktar på julgranen och njuter av stämningen och av att det fortfarande är jul!

God jul!

Det blir en vit jul även här i väst. Just nu snöar det för fullt, mest på tvären men ändå.

Till dig som kikar in så här dan före dan vill jag önska

En riktigt god och mysig jul!!

Kram!

Dan för dan före dopparedan

Välkommen kära jul, du kommer inte att tro det men jag är nästan klar! Vad jag ska göra i morgon? Ja, säg det det, lång sovmorgon och kanske en härlig promenad. Lite finlir som att slå in de sista klapparna och lägga sista handen vid julstämningen har jag kvar men det känns bara mysigt.

Jag är absolut ingen "superjulare" och jag städar inte från golv till tak men det som är "jul" för vår familj det är fixat och klart. Det jag är mest stolt och glad över är att jag har ändrat mig från att vara smått fientligt inställd till denna högtid till att nu faktiskt tycker den är riktigt härlig och fin.

I år kommer det till och med att bjudas på heminlagd sill, både glasmästarsill och senapssill. Har inget emot färdigköpt men när mannen fick en hel spann saltad sill var det ju bara till att testa "hemkört".

Granen är klädd och i år har den fått en ny matta som passar så fint till resten av rummet. Killarna tycker att det var för lite rött i julpyntandet så de har dekorerat granen med en massa röda och guldiga kulor för att skapa den rätta känslan.

Paketen brukar smyga sig in under granen, ett efter ett utan att det märks. Redan nu pakethögen vuxit ordentligt. Varje år säger vi att det ska bli mindre julklappar men det fungerar inte så bra...

Har inte satt fram så många tomtar men den här favoriten får fira jul med oss varje år. Här står han och vaktar några små paket på hyllan i vardagsrummet.

Kram!