Fel fokus

Malte är helt förtjusande liten katt, åtminstone för det mesta. Övriga katter håller nog inte riktigt med om detta, särskilt inte när han är på bushumör och jagar dem över halva huset. Malte gillar den här leken men det är han ensam om, "kompisarna" sätter sig i säkerhet så fort det bara går.

Han får andra ryck också då behovet av ömhet är enormt, då står han bara och trampar och det darrar i den yviga svansen. Vid dessa tillfällen går han faktiskt "fot" men hans sätt att gå fot är att gå framför och emellan fötterna, en vacker dag kommer någon av oss att råka illa ut. Antingen får han en oavsiktlig spark eller så tappar en människa balasen och stupar rakt i golvet.

Varken jag eller mannen lyckas ta några bra kort på denna helsvarta och långhåriga katt, fokus blir alltid fel... Och han har inte äggovala ögon, han står bara inte still framför en kamera med för lång slutartid (tror jag).

Ett skarpare kort men inte framträder han speciellt bra här heller, blir mest bara mörker.

På återseende - nu har jag installerat Google Chrome så nu kan jag lägga in bilder igen utan att be om hjälp!

Att köpa sig lycka

Nej, inte kan man köpa sig till lycka men lite nytta gör det allt så här mitt i vintern när tillvaron känns lite seg och enahanda.

Det här örngottet med handknypplad spets och vackert broderat monogram gjorde mig faktiskt riktigt lycklig och det ruinerade mig inte direkt, 5 kr för allt arbete som ligger bakom... Men å andra sidan får det leva vidare och komma till användning. Kanske som en dekorativ kudde på den vita bänken/soffan jag fixade till och som ska stå på altanen. Kanske den passar i hängmattan under äppelträden eller kanske någon helt annanstans.

Det fina med loppisfynd är att de ofta utmanar fantasin och skaparlusten. Helt plötsligt faller ögonen på någon pryl som man gillar utan att egentligen behöva den och helt plötsligt, efter en tid, finns plötsligt anvädningsområdet där!

Den här burken är ett typiskt exempel på "Jag-behöver-den-inte-alls-pryl". Inhandlades strax före jul och fick stå under granen, fylld med julgranskulor. Nu står den i hallen med en lärkkvist, får se vad den får för uppgift till våren. Hur som helst, den gör mig också lite lycklig.

Lycklig, eller i alla fall, glad blev jag när jag hittade de här gamla vackra ljushållarna. Visserligen efter jul men nu finns de här, klara att pyntas med nästa gång. Och varför vänta? Ljus passar ju året runt!

Tid till förfogande

Tid känns ofta som en bristvara för de flesta av oss men vad gör man när situationen är den omvända? Funderar på om jag ska försöka mig på det här med att klättra på väggarna eller något i den stilen men risken är stor att både jag och huset får otrevliga men.

Semester och går här hemma utan att veta vad jag ska göra av all ledig tid. Julen är så gott som nedpackad i sina lådor men den lever ändå kvar som en skugga eftersom jag inte är redo för några stordåd när det gäller hemmet eller något annat heller för den delen.

Trädgården ligger ödslig, fuktig och grågrön, inget att göra där. Frysen är fortfarande fylld med bullar, ingen idé att baka fler. Granen står, än så länge, grön och grann och åker tidigast ut på söndag, ingen idé att städa. Jag befinner mig helt enkelt i ett mellanläge som känns lite konstigt.

Har försökt med både spark i baken och hotat mig själv med smäll av mattpiskaren men inget sätter fart varken på ambition eller inspiration...

Sent i går kväll (omvänd dygnsrytm) fick jag dock en släng av inspiration och bakade en sats med mandelskorpor som är poppis här i familjen.

Den här dagen fortsätter jag att skrota runt, löser sudoku på löpande band, slänger ut de sista hyacinterna och suckar lite uppgivet.

Lilla julgrisen ska ner i en låda och slumra så sött till nästa jul och jag tycker allt att han verkar ganska nöjd med det.

På måndag börjar vardagen igen med en klockradio som väcker mig otäckt tidigt och då vet jag att jag ändå kommer att sakna de här lata och kravlösa dagarna. Kanske är det precis detta som behövs -  lite tid att ha småtråkigt på.